annanorlin

Freja somnade vid ca 21.30-22. Och hon åt (ammade) sista gången vid ca 19. Så inatt när hon vaknar så är det T som ska ta henne och hon ska få välling. Sedan hon fick de där 50 ml vällingen som jag skrev för ett tag sedan, har hon inte druckigt ngt sedan dess... stenvägrat. Tagit ngr sug men inget märkvärdigt alls. Grejer är att Freja har ett sådant j-vla humör. Jisses vad arg hon kan bli, känner knappt igen mitt eget barn när hon väl börjar.. Hon brås på mig. Jag var ett förskräckligt arg barn när jag inte var nöjd. Bara skrek och skrek nätter (även dagar).

 

Det som är så jobbigt inatt är det här: när Freja blir arg så skriker hon bara, hon öppnar munnen och stänger den aldrig, så även om man håller flaskan i mun så suger hon inte, utan skriker och får i halsen och hostar. Vi lugnar ner henne men så fort flaskan tas till munnen gallskriker hon igen och slutar inte. Våran bvc sköterska har sagt såhär: när ni väl ska börja ge henne flaska så ger ni henne den och inte ger upp efter 20 min, 40 min eller 1h.. Utan hon får ingen mat förens hon dricker ur flaskan. Det är ju sant i och för sig. Hon DÖR inte! Det vet jag mkt väl, herregud.. Men det är just de där med att jag låter henne vara ledsen fast jag vet att jag kan glra allt bra igen. Jag mår så dåligt när Freja är ledsen, för hon fattar ju inte varför jag inte inte bara ger henne bröstet, förstår ni hur jag tänker? Hon förstår inte varför det är bra för hennes egen skull, hon är för liten för att fatta.

 

Jag är en fjantig mamma. En mammig mamma. Och om jag känner mig rätt kmr jag ligga kvar i sovrummet, med öronproppar så jag inte kan höra henne grina och säkert själv ligga och stortjuta för jag tkr det är jobbigt. FAN var jag hatar att jag blivit så "blödig" nu.. Jag lipar för minsta lilla.

 

Ex: Jag låg ock tittade på ett naturprogram om en isbjörnshane som simmade ut i havet för att leta mat. Jag började toklipa för den stackarn lämnade sin familj och ev kunde drunkna. Isbjörnen hittade en ö med en massa valrossar - jag blev överlycklig. Valrossarna hade små ungar och det var såklart dom isbjörnen ville åt - jag börjar stortjuta för att jag tyckte så synd om valrossbebisarna. Sen börjar jag lipa för att isbjörnen inte fick någon mat. Och den la sig ner och dog, där mitt bland alla valrossar.. I detta laget satt jag paralyserad i soffan och kunde inte hejda mig, utan hulkade och lipade och kunde inte förstå hur tv-teamet kunde låta björnstackaren svälta ihjäl varpå jag ständer av tv:n och sitter sedan resten av dagen och pussar/kramar ihjäl Freja.. Ja fy fassiken. Livet är inte lätt..