annanorlin

Om du hade sett det jag sett. Hört det jag hört. Upplevt det så som jag har upplevt det och gråtit så som jag har gråtit skulle du aldrig någonsin säga att du förstår. Låtsas inte att du vet. För du gör det väldigt uppenbart att du inte gör det. Du förstår inte mig. Du kör ditt race och tror att allt ska lösa sig. Jag har fått nog. Jag har lessnat.

Jag är tom. Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Jag är vilsen i mig själv och du bara sätter dig emot. Skyller över allt på mig. Alltid är allt mitt fel. Du gör ju aldrig något, utan det är ju mitt fel. Du tror alltid att jag spelar över, eller inte menar allvar. När ska du någonsin ta något på allvar förutom dig själv och dina behov. Vi pratar inte. Vi skriker. Du kämpar inte. Du kämpar inte. Du kämpar inte, eller jo. Emot mig, inte för mig. Säger jag nej, håller du med. Du säger inte emot. Du håller med.

linjen mellan kärlek och hat är så tunn. Just nu hatar jag.
Men det är väl inte ovanligt av mig?
håller du inte med?