annanorlin

Jag kom nyss att tänka på min sjukt läskiga dröm jag hade inatt. Jag har dessutom ett svagt minne att jag drömt den drömmen förut. Ialf så handlade de om att jag kunde springa super snabbt (lika snabbt som daphny i heroes). Sen fanns det en tjej + hennes föräldrar. Dom bodde där jag bor nu, i Bygdeå men i huset bredvid. Tjejens pappa var i krig och skulle troligtvis inte komma tillbaka, mamman var sjukt överbeskyddande och tillbaka dragen. Hon hade inga vänner och alla andra i kvarteret tyckte att hon var konstig. Jag hjälpte den här tjejen för att hon hade hamnat i trubbel. Tjejen berättar för mig hur jobbigt hon har med att hennes pappa var borta, och hennes mammas överbeskyddande behandling, inget blev bättre med att hennes pappa åkte iväg. Tjejen verkade veta vem jag var.. eller hon kände mig på ett konstigt sätt.. Jag börjar fråga henne varför hennes mamma var som hon var. Och tjejen bara suckade och sa åt mig att jag måste gå dit jag kom ifrån. Men jag lyssnade inte och ville hjälpa henne. Sen berättar hon för mig att hennes mamma, det var jag. Och flickan var min dotter. Jag hade tydligen tappat mina krafter senare i livet, och efter allt jag sett runt om i världen så visste jag vilken otrolig grym värld vi levde i. Hur hemska männsikor kunde vara och att ingenting kunde bli bättre. Att jag sedan träffade flickans pappa och blev med barn, en dotter. Och att jag för allt i världen ville skydda min lilla dotter från allt hemskt i världen.

Ne fy fassiken.. den drömmen var inte rolig. Det ligger en viss sanning, men även mycket förvrängt i den. Och grejen med att jag har drömt den förr var inte heller det roligaste.